Arvika Festival 2002
Location:
Lyran, Arvika Festivalen
Duration:
58 minutes
Audience:
200
Setlist:
Weeping wall
Sick puppy
Stop
Strict plus
System 537
I wish
Nothing
Residuum
Epikris
Stasis
Intimat
Zensor's comments:
A small 8 sided wooden pavillion, with a well hidden stage pointing towards a none too discreet pillar in the middle of the room, allowing a great span of crude equalizing depending on your bodily location.
Despite the large number of synthetics attending, it seemed we brought along quite a lot of the homely scenery. To make things better, we camped with them, in a discreet attempt at blending in for that casual festival feeling. We probably never will again. (Recipee for simulation: Ad mud to puke and stir. Bang your head to it.)
A quick and dirty job with horrible sound at stage, starting from zero to mindnumbing. We all had trouble with our monitors - somehow the tech-in-residenence assumed we needed but our respective instruments (I had to walk back and forth to catch Patrick's synth).
Also an annoyance was the sound from nearby tents finding its way through the softer parts. Eventually it seemed a lost case scenario and we loosened up some. Heads started nodding and the final turned pretty much ok, based on audience behaviour.
Happily, the local crew, especially those backstage, smoothed things over with infectious enthusiasm. Interested parties can now bid on the drum sticks used - Thomas tore open both hands while playing, and the skin + blood left in the wood should proove this a neat, if ugly, collector's item.
Recensions:
"Zensor var første norske band på festivalen, og leverte et ballespark av en gig for ca 150 etter hvert entusiastiske publikummere. Med en vokal som spenner fra demonisk hvesende Trent Reznor'sk til glutteralbrøl ā lā Pantera, og et imponerende samspilt komp, byr Zensor på en spennende kombinasjon av metall/industrial. Det eneste som savnes litt er lettere gjenkjennelige melodilinjer, så publikum har noe å brøle med på."
- Knut Steen, Ballade.no
"Zensor spelar tung musik. Tung rytmisk industrimetall som är vacker både att se och att lyssna på. Det är snyggt, röken, bandet och de blå och röda strålkastarna.
De passar bra på lyran, en större scen skulle behöva mer aktivitet för att fyllas upp. Sångaren står väldigt stilla och ser arg och mystisk ut, medan två av hans högra händer verkar mer engagerade. Ibland får man intrycket av att sångaren egentligen helst av allt vill springa iväg och gömma sig under en sten och säga åt världen att lämna honom i fred. Publikkontakten är icke existerande, men det är inte meningen heller. Bandet verkar komma från en annan värld.
Sångaren har enorm karisma. Växelvis viskande och skrikande fascinerar han publiken, tiden tycks stanna upp när han tar ton.
Keyboardisten är lite rolig. Det ser ut som om han vill slå sönder keyboarden, där han står i bakgrunden. Efter det försvinner bandet i ett rökmoln och kommer inte tillbaks in på scenen, hur mycket publiken är ropar. "
- Kristin Kullberg, webredaktionen, Galaxen.se